Tre av musikerna i Ensemble BaraBarock – Yael Tishler flöjt, Kerstin Baldwin Sterner cembalo, och Jenny Lierud cello, bjöd på en nästan magisk eftermiddag i Trollhättans missionskyrka.

 

BaraBarock bjöd på barockmusik med vackra tidstypiska instrument

En riktig högtidsstund fick publiken uppleva när Ensemble BaraBarock spelade musik från 1600- och 1700-talen på intressanta, tidstypiska instrument i Trollhättans missionskyrka.

På scenen fanns en underbart vacker cembalo, byggd av Tornedalens cembalobyggeri i Hedenäset. En barockcello, som har sensträngar av tvinnad tarm och saknar stödpinne, varför instrumentet vilar på musikantens vader. Och flera fina flöjter – en voice flute med omfång mellan alt och tenor, en späd sopranflöjt och en Ganassi recorder, som kännetecknas av en cylindrisk inre borrning och en koniskt breddad bas, vilket ger ett specifikt ljud – kraftfullt, robust, högt och klart.

BaraBarock ska ha en eloge för att konserten faktiskt blev av. Först fick ordinarie cellisten Johannes Rydén förhinder och ersattes med den äran av Jenny Lierud.

Dagen innan konserten i Trollhättan var sångerskan Emma Fagerström tvungen att lämna återbud på grund av sjukdom. Men ensemblen ändrade i programmet och genomförde konserten med tre personer, vilken tyder på stor flexibilitet och en bred repertoar att ösa ur.

Konserten inleddes med ett verk av Henry Purcell, som presenterades som 1600-tals-snillet, som föddes 1659 och bara blev 36 år. Han räknas som en av 1600-talets mest betydande europeiska tonsättare, som utvecklade en särskild engelsk form av barockmusik.

Ett verk av Gottfrid Finger (1655 – 1730) hade stoppats in extra i programmet. Här framfördes en ground, en basgång med variationer. Därefter följde ett underbart cembalosolo – Toccata decima ur första boken av Girolamo Frescobaldi (1583 – 1643). Han verkade i brytningstiden mellan renässans och barock och skrev ett utförligt förord om hur hans musik skulle spelas.

”Jag har läst förordet mycket noga och helt ödmjukt tror jag att musiken ska tolkas så här, sa cembalisten Kerstin Baldwin Sterner innan hon satte sig vid instrumentet.

Den tyske kompositören Georg Philipp Telemann (1681 – 1767) har bland mycket annat skrivit tolv fantasier för olika instrument. Här spelades den sjunde, Fantasia No 7, av flöjtisten Yael Tishler mycket virtuost och lekfullt och med snabba löpningar, där flöjttonerna svingade sig upp mot taket i Trollhättans vackra missionskyrka.

Programmet innehöll musik av Franscesco Geminiani (1687 – 1762), ur Cellosonat nr 2 i d-moll, framförd i snabbt tempo och med imponerande fingerfärdighet.

Här fanns också Siciliana för cello och cembalo av signaturen Anonimus, vilket betyder att verket är tonsatt av en kvinna, och Triosonat i d-moll av Alessandro Stradella (1643 – 1682).

Intressant var det att lyssna till musik ur kantaten Semelé av Élisabeth Jacquet de la Guerre (1695 – 1729). Det är en tragisk historia, där den jordiska kvinnan Semelé var guden Jupiters älskarinna. Konsekvensen när en gud och en människa förenas, är att människan bränns till döds, vilket också sker i kantaten.

Élisabeth Jacquet de la Guerre var en pionjär, som lyckades som tonsättare och cembalist, fastän hon var kvinna. Hon spelade inför kung Ludvig XIV vid fem års ålder. Hennes opera Céphale et Procris var den första franska opera som skrivits av en kvinna och hennes triosonater tillhör de tidigaste i Frankrike.

De tre musikerna var imponerande skickliga och spelade med stor innerlighet och känsla. De hade mycket fin kontakt med varandra och turades dessutom om att hålla väldigt trevliga och informativa mellanprat.

Vid slutet av konserten spelade de var sitt solo – flöjtsolot av Jacob van Eyck (1590 – 1657), cembalosolot av Girolamo Frescobaldi (1583 – 1643) och cellosolot av Domenico Galli (1649 – 1697) och allihop utmynnade i Élisabeth Jacquet de la Guerres Violinsonat nr 2 i d-dur, som alltså egentligen är skriven för violin.

Publiken var mycket entusiastisk och applåderade livligt och ihållande.

Och eftersom det var Élisabeth Jacquet de la Guerres födelsedag den här dagen, spelades som extranummer ytterligare en sats ur hennes sonat.

Efteråt fick publiken komma fram och titta närmare på de vackra instrumenten.

Text och foto: Lisbeth Bengtsson